Direktlänk till inlägg 20 juli 2013
På vägen hem från Almedalen köpte jag fyra pocketböcker medan jag väntade på tåget. Fyra böcker, tänkte jag, det borde ju räcka för resten av semestern.
De första två böckerna var deckare. Som de flesta deckare här i världen är de lättlästa, spännande, men ganska lättuggade. De gick på på tre dagar ... Sedan tog jag mig an en lite matigare bok, Dykvinnan, av Joyce Carol Oates.
Hon är en av mina favoritförfattare. Helt outstanding! Men för det inte alls lättsmält. Nej, hon hoppar vilt fram och tillbaka i historien och i och ur tankarna så att jag som läsare till slut blir helt vilse. Det går inte att sträckläsa Oates. Nä, små, små tuggor i taget får man tugga i sig boken. Det blir en liten njutning efter maten eller några minuter innan jag somnar.
Jag har snart hunnit halvvägs i boken och känner att jag börjar få grepp om vem huvudpersonen är, men det går aldrig att gissa sig till vart boken är på väg. Det är det som är så spännande.
Inte som en deckare, där pusslet presenteras i de första två-tre kapitlen och det blir till en sport att hitta mördaren före polisen eller journalisten eller Kalle Blomkvist eller vem som nu är huvudpersonen i boken. De flesta deckare är grunda, även de som vill vara djupa, men det gör inget eftersom jag läser dem för deras grundhets skull.
Men Oates läser jag för hennes djup. Ibland är det skönt att bara dyka rakt ner i det iskalla vattnet. Känna hur tången slingrar sig runt armar och ben, hindrar en från att nå ytan.
På semestern hinner jag med att läsa Oates. Resten av året är det så mycket i huvudet att jag inte orkar dyka.