Direktlänk till inlägg 22 oktober 2007
Kapitel två är om möjligt ännu mer osmaklig än ettan.
Här beskriver Naomi de första stapplande försöken att införa vad hon själv kallar katastrofkapitalism (egentligen det som i vardagstal benämns nyliberalism). Eftersom de inte lyckas övertyga väljarna om att detta är den rätta vägen så återstår inget annat än att tvinga fram den.
Vad gör man inte för framåtskridandet ...? Friedmans slutsatser är häpnadsväckande. Här har vi nattväktarstaten in absurdum. Han menar att om staten driver sjukhus och skolor så snedvrider man konkurrensen och marknadens förutsättningar kommer i obalans och det är DET som orsakar inflation, arbetslöshet och böldpest! Statens enda uppgift är att skydda de enskilda medborgarna, deras företag och avtal. D.v.s staten ska skydda kapitalisterna från den vreda massan som, hotad med massarbetslöshet, tvingas godta löner under existensminimum, usel arbetsmiljö och ockerränta.